Så nu har det gått 5 dagar sen operationen. Har stundvis mått bra, men det har bara blivit sämre hela tiden. Igår när jag vaknade gjorde varje andetag ont. Jag kunde inte ens duscha ensam. Jag låg i princip och dreggla i sängen halva dagen. Sexigt. Sen blev jag litet piggare, for till affären, fixade håret för första gången på länge, for till Sara och såg på film. Sen börja det igen. Spottade lite blod. Tänkte JAHA THIS IS IT. Min kära vän K, har berättat åt mig när hon fick efterblödning. Efterblödning är vanligt efter tonsilloperation (ca 10% - vanligt tycker jag) och det går ut på att man spyr en hel massa blod, åker ambulans till Helsingfors och sys en gång till. K:s egna ord "det värsta jag nånsin varit med om, jag trodde jag sku dö, påriktit" (kommer från en tjej som fått blodpropp och haft ont i knät halva livet).
Jag vill inte!!!
Alla inför operation: "det är ett litet ingrepp, no hätä"
Alla efter operation: "ja du kan ju dööööö..."
GAH! Okej. Jag var bara inte beredd på att må såhär jävla skit psykiskt. Ont i halsen, fine. Men alla tankar man hinner ha. Asså. Jag är inte vanligtvis så svag eller så men det här är bara förjävligt. Jag kan inte ens paja om min hund, för jag orkar inte böja ner mig. Och kommer han nära mig så börjar jag hosta. Liksom. Det är värst. Jag kan inte pussa min flickvän. Jag kan inte äta. Jag kan inte ta mediciner själv. Jag är beroende av någon annan, hela tiden. HATAR DET HÄR! May it be over?
Igår. "what doesn't kill you makes you badass"
Till råga på allt så akutopereades faffa igår. Som tur gick det någolunda bra.
2 comments:
Åh, usch så hemskt. :( Kram! ♥
Åh fy, stackars!
Opererade bort mina för tre veckor sedan så jag vet vad du går igenom.
Dag 6-8 var värst för mig. Det enda jag gjorde då var att räkna timmarna tills jag skulle få ta nästa dos panacod och funderade på att boka in en avlivning någonstans. :D
Men sedan vände det, och efter två veckor började jag räkna mig själv som återställd.
Tur det är över!
Post a Comment