You're someone else, and I'm still the same

Alltså, det kommer till en punkt där respekten tar slut. Hmm, jag förstår liksom inte... I min familj har vi alltid gjort allt för att hjälpa varandra och folk omkring oss, och sen då jag möts av någon människa som bara kan tänka på sig själv och sitt helvetes patetiska liv så slår liksom hjärnan knut för mig. Är helt obegripligt i min värld. Visst, JAG kör mitt eget race men jag har ju andra i beaktande medan, och det är för att jag vill - inte för att jag måste. Det är en himla stor skillnad. Som märks. Tydligt. Hjärta syns. Ego syns också. Osäkerhet syns ännu bättre. Det skiner igenom. Om ni förstår. Jag är så satans trött på energitjuvar som bara gör vardagen till det jobbigare. Det måste liksom ta slut någongång.

Måttet rågas igen en gång och då påminns man om hur lite det krävs för att förstöra en stark vänskap. Som nog alla som umgåtts med mig känner till så har jag gränser. Som jag följer. Jag är trött på att höra ursäkter, jag är trött på att bli tagen för givet (!!!) och jag är förbannat trött på att vara trött p.g.a någon annans idioti.

Jag é inte perfekt själv, tvärtom, men jag är tammefaaan mig själv. 25 timmar i dygnet.

Moral och respekt är det absolut viktigaste för mig och har du inte det så får du söka upp någon annan istället för mig. Because I'm leaving. Rajt hir rajt nao.

Och jag är inte ens ledsen eller något, kände bara för att skriva av mig litet.