Oddsen på fel sida

Saknad e nog den värsta känslan som finns. Om det sen är till fammos avlidne hund, "pakkaaja Antti" eller till en sport man inte längre kan spela så är det lika jobbigt (nästan). Saknad e en äcklig känsla och jag tror inte någon riktigt kan beskriva den sådär påriktigt. Någonting fattas liksom, men ändå så om man saknar någon eller något så har man på ett eller annat vis acceptera att den hunden/människan/sporten/whatever inte längre finns i ens liv...? Jag e såndär som alltid tycker att man kan klara allting bara man vill, men ibland känns det bara som att man inte kan. Och den känslan är också ganska jobbig.

Eeenihau. Stressigaste jobbdagen på två år i branchen idag, 9-19. Sen blev det gym och simhall. Hurtigt värre. Tyvärr lär jag inte se något större resultatet över sommaren så som jag stressar och knarkar astmamedicin (hej uppsvullnad!). Perkele. Men, att åtminstone göra någo känns bra. Kärlek till Ekenäs simhall/gym för att de har öppet ännu! Nu ska jag finisha min tatuering så jag kanske får en tid beställd nån jävla gång. Hörs. Adjöken.